Tillbaka på ruta ett

Flyktingar på Medelhavet

Återigen hör vi om hur människor dör på Medelhavet. Om de hade betalt biljett och planet hade havererat hade det blivit stora rubriker. Men nu dör de när de är på flykt över Medelhavet i enkla båtar. Desperata efter ett annat liv, oavsett om de flyr från fattigdom eller krig. De kriser som uppenbart ligger till grund för situationen kommer inte försvinna. Samtidigt byggs gränserna upp inom EU. Ingen vill ta ansvar eller försöka skapa lösningar som är långsiktigt hållbara. Ingen pratar om hur man skall lösa rotproblematiken bakom att människor flyr eller skapa fristad till de människor där flykten är nödd och tvungen. Det pågår ett politiskt spel som handlar som handlar om att blidka opinioner, både de som är kritiska mot att flyktingar kommer till det egna landet och de som vill att man tar hand om de människor som kommer. I den allmänna debatten dominerar stängda gränser och systemkollaps samtalet om flyktingströmmen. Fokus skiftade i november från flyktingens kris till att börja tycka synd om oss själva. Då började vi diskutera om vår välfärd som hotad och hur jobbigt det var för de volontärer som frivilligt ställt upp. Utan att trivialisera volontärers behov av professionell krishantering eller de utmaningar som det svenska samhället står inför så blir det ett märkligt fokus. Vi vill gärna ha en global värld när vi tjänar på den. Men vi vill inte dela den globala bördan. Jag är inte en naiv människa. Jag har stått mitt i flyktingströmmen i transitläger och i en av Europas huvudstäder. Jag vet att det är en enorm utmaning att skapa förutsättningar för ett fungerande liv. Men samtidigt så är konsekvenserna än mer oroande. En hel generation av syrier utan adekvat utbildning, splittrade familjer på grund av ändrad svensk lagstiftning. Människor som lever i länder där de aldrig kan få adekvat utbildning, arbetstillstånd eller möjlighet till fungerande försörjning. Att människor lever med hot och död nära in på sig och där desperationen utelämnar dem till än mer faror. Det är kärnan som vi behöver bearbeta. Inom EU, på ett övergripande internationellt plan och som människor i Sverige.

Kyrkan i Europa har gjort en stor insats för att hjälpa och stödja människor på flykt. Vi möter många människor på flykt och som nyanlända asylsökande. Men vi behöver bli en röst in i ett samhälle som inte verkar se situationens allvar. Vi behöver ge röst till de berättelser vi hör i mötet med människor. Vi behöver ge bilden som våra systerkyrkor och partners ger av situationen och dess seriositet. Vi behöver nyansera bilden och visa på anledningen till att flyktingläger i närliggande länder istället för att ge hopp ofta blir en hopplös förvaring utan möjlighet att bygga ett fungerande liv. Vi behöver framför allt genom vårt arbete ge hopp som förändrar människors liv så att det blir tydligt att ett målmedvetet arbete skapar förutsättningar både för integration och vårt samhälles utveckling.

För vi måste inse fakta. Situationen är likadan som sommaren 2015. På Medelhavet dör människor fortfarande. Vi i Norra Europa är tillbaka på ruta ett, på samma på plats som förra året.  Vi har ett moraliskt val att göra i denna situation och inse att inte göra något också är ett val. Vi som kristna behöver ge röst åt dem som inte har en röst in i vårt samhälle. Vi behöver också målmedvetet söka lösningar för att hjälpa de som söker asyl, ge de som flyr ett drägligt liv och långsiktigt arbeta i de länder som finns i krisens närområde på ett sätt som skapar ett hållbart liv. Europa är tillbaka på ruta ett, kanske är det kyrkan som skall ta första steget.

Personalfoto 2014 - Daniel Råsberg (3) EI

Daniel Råsberg – Projektansvarig för EFK:s flyktinginsatser i Region Europa-Mellanöstern

Tycker du att det här är viktigt? Dela gärna inlägget.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två + 17 =